Rambo - R.I.P


Almdalens Ruben (Rambo)

* 2005 - 2011

e: Almdalens Pepper
u: Almdalens Ozzi

Rambo var en Australien Kelpie kille född 2005-05-30.
Köpte honom som valp hos sin uppfödare Eva Borg (Almdalens kennel, Sätila) då jag var nyss fyllda 17år.

Vi tränade egentligen inte så mycket, utan han var mer en sällskapshund.
Gick på valpkurs, unghundskurser, aktiveringskurser och agility/rallylydnads kurser.
Men då vi väl hade hittat agilityn och vi båda tyckte att det var toppen, så blev han dålig.

Han blev blockhalt så fort vi hoppade på något hinder, sprang för fort, eller tog för snäva svängar. (vilket man gör allt av i agility).
Han började gå upp i vikt, trots motion, flåsade (som om han sprungit hela dagen) och blev halt av för långa eller snabba promenader.
Vid 2½ års ålder åkte vi till vet. som då konstaterade att han hade fel på sköldkörtlarna och fick börja äta Levaxin och blev satt på diet.
Så vi slutade helt enkelt med allt som agility heter, koncentrerade oss på att motionera så mycket som möjligt utan att han skulle bli halt, och han blev "pensionerad" vid 3 års ålder.

Det var ju väldigt jobbigt psykiskt, då han i huvudet var 3 år, men kroppen var 15år.
Han blev sämre och sämre, tjockare och tjockare (trots att han bantat sedan han var 2½).

När han var 4 år var vi också mycket hos vet. och tillslut kunde han hitta ett blåsljud på hjärtat. Han gav mig mer råd om hur jag skulle banta min hund, och det var bara att åka hem med dietfoder, fler recept på Levaxin och medel som skulle lugna magen.

År 2011, då Rambo nyss fyllt 6 år sjöng han på sista versen.
Det tog mellan 10-15 min att ta sig upp för trappan här hemma, kunde inte komma upp i sängen själv, flåsade mer än någonsin, var tjockare än någonsin och var helt till 90%.
Trots flera vet. besök kunde dom inte hitta något större fel på hunden, mer än att han var överviktig. Alla sa till mig att banta honom, och inget verkade lyssna när jag sa att han bantat sen han var 2½ år. Sen är det ju inte lätt att banta en hund bara genom foder, utan det krävs ju också motion, vilken Rambo inte kunde få så mycket av (då han var halt till och från hela tiden)

I Juli 2011 tog mamma med honom till vet.
Då konstaterade dom att han hade ett jätte stort blåsljud på hjärtat och troligtvis atros i lederna. -" VA!? går han i trappor hemma? Då har han Kämpat hårt för att orka det!"

Så den 3 Juli 2011 fick min älskade Rambo somna in, efter ett långt kämpande.

Vila i Frid, min älskade vän, pappa tar hand om dig nu!
Vi ses i Nangijala!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar